Konsten att mingla (i tre delar).
Efter en mycket trevlig kväll anordnad av SBC (Swedish Business Council) på Cavalli Club i måndags fick jag mig en tankeställare. Jag börjar misstänka att jag inte är lika bra på att mingla som jag är på att göra armhävningar.
Del 1 av 3.
Visitkort.
Redan innan minglandet kommer igång har jag missat målet för jag har inga visitkort. Om man möts av ett akvarium utan en enda fisk i, när man spatserar in i lokalen, kan man misstänka att det är där de eftertraktade visitkorten skall ligga. Vilka visitkort? Skall man lägga i sitt eget eller funkar det lika bra med någon annans? Det är inte så att jag inte har visitkort, för det har jag visst det, jätte många faktiskt. De har jag har fått ifrån människor som jag knappt känner. Alla dessa har jag prydligt sorterat in i en visitkortspärm. Där sitter de bra. När jag tittar närmare i den pärmen finner jag, hör och häpna, även visitkort med mitt eget namn på. Varför tog jag inte med mig ett sådant? Jag har bland annat ett från Nygren och Lind Resebyrå. Producer Group & Conference står det under mitt namn. Vem har sagt att visitkortet inte kan vara 10 år gammalt? Skulle det inte fungera så har jag mina konfirmationsminnen. Jag tror jag beställde 350 stycken, maxantalet. Asken har jag kvar och i den ligger det väl 318 stycken. På dessa små (visit-)kort står det ”Minne av konfirmationen” och mitt namn är inramat av en massa glittriga blommor och en guldbägare. Lite pråligt kanske men helt okej för att lägga i ett akvarium. Ett annat alternativ är att jag helt enkelt plockar fram några penslar och drar ihop ett tiotal akvareller i lämpligt format med mitt namn på. Det är udda och intressant. Visitkortsproblematiken är något jag borde åtgärda eller så vänder jag i dörren när jag ser en glasskål. Den är, i stort sett alltid, ett tecken på att man förväntas mingla och sprida sina visitkort omkring sig. Vad gör man på en sådan tillställning om man är usel på att mingla?
Att jag får underkänt i konsten att mingla framgick med all önskvärd tydlighet när en herre stegade fram till mig och min väninna. Vi hade så mycket trevligt och spännande att prata om, så vi rörde oss inte ur fläcken på hela kvällen. ”Vad gör ni flickor”, undrade han? ”Minglar”, svarade jag med övertygelse. ”Nähä det gör ni då rakt inte”, svarade han, minst lika övertygad som jag. ”Ni har stått på samma plats i snart två timmar och bara pratat med varandra”.
Jasså, jaha, så det är alltså inte att mingla? Hur minglar man då?