Min första ökenerfarenhet delar jag med min mycket goda väninna som besökte oss för första gången, för drygt ett år sedan. På beskrivningen verkade turen vara helt perfekt och innehålla allt ”arabiskt” som en turist kan önska sig. Enligt beskrivningen skulle vi med en erfaren och fyrspråkig guide få uppleva en tur i öknens sanddyner ”en kamp mellan mannen och hans fordon”. Guiden skulle berätta för oss om öknens flora och fauna. När vi tagit oss genom sanddynerna väntade ett besök på en kamelfarm. Här förväntades vi få vår ”kamelnyfikenhet” stillad. Guiden skulle med glädje berätta allt som vi någonsin funderat över vad beträffar kamelers liv och leverne. När vi var fullärda om kameler var det dags att beundra öknens makalösa solnedgång. Vidare väntade en genuin arabisk afton i öknen. Det utlovades kamelridning för dem som inte hade fått nog av kamelernas charm, vattenpipa, hennamålning, provning av abaya, magdans och en härlig barbeque. Allt detta under bar himmel mitt ute i öknen. Visst låter det lockande?   

Så hur var det då?  FRUKTANSVÄRT! Först och främst hamnade jag och min vän längst bak (tre rader av passagerare) i en stor fyrhjulsdriven Ford så vi såg inte mycket. Vi körde en stund på en vanlig väg men ganska snart var vi ute i sanddynerna och härjade. Vi for upp och ner i sanden i närmare 1 ½ timme. Tyvärr såg vi ingenting och därmed blev vi ganska snart rejält illamående. En kvinna, i bilen vi samåkte med, fick kasta sig ut och spy vilket inte hindrade de två chaufförerna från att fortsätta kampen mellan ”mannen och hans fordon”. Jag ställer mig frågan: ”Who let the dogs out?” Den andra bilen fastnade i sanden och vår bil fick dra loss den, inte heller det stoppade de två dårarna från att fortsätta sitt allt otrevligare rally. Vi skumpade och for där bak i bilen och mådde inte bara illa utan fick värk i både nacken och ryggen. Guiden lekte ”tysta leken” för han sa inte ett ord under hela tiden.  

Kamelfarmen klarade vi av på fem minuter, inte ett ord från guiden. Han öppnade bildörren och vi vecklade ut oss och upptäckte att vi hade ont överallt. Han gav oss en kaka som vi trodde kunde vara mot illamåendet så den åt vi upp. Tydligen var den ägnad åt kamelstackaren. Vi stöpplade oss fram till kamelerna och tog ett kort på en av dem. Kamelskötaren ansåg tydligen att det var höjden, sparkade till kameleländet som studsade upp, skrämde de andra kamelkollegorna som satte av i galopp. De skrämde därmed oss som skuttade åt andra hållet, på ömma ben. Guiden såg det nog som ett tecken på att vi var fullärda om kameler och mogna för lite mer sanddynskörning. Vi fick snällt stuva in oss i bilen igen och ut i sanddynerna bar det av. Vi protesterade men nu var det ju dags för solnedgången och den ville vi väl inte missa? Nej, det förstås. Guiden envisades med att köra så att vi att vi hela tiden hade solnedgången i ryggen. Jag har redan sett solnedgången över öknen så jag berättade för min väninna att det är mycket vackert. Guiden sa fortfarande inte ett ljud. 

Så äntligen var vi framme vid vårt mål. Nu såg vi fram emot fast mark under fötterna. Vi halvlåg till bords, frös och väntade på maten. Det är inte varmt i öknen på kvällen. När gott och väl en timme passerat var det äntligen dags för det grillade som var riktigt välsmakande. Magdansen som följde var kvällens höjdpunkt, kanonbra. Hur kan man få en sådan svung på magen och rumpan?   

Kl. 22.30 var vi tillbaka vid uppsamlingspunkten, 1 ½ timme efter utsatt tid. Väl hemma i lägenheten kände vi oss totalt mörbultade, vi hade ont i varenda led och det gungade under tofflorna. Kl. 04.00 vaknade jag av gräsliga magplågor, två timmar senare kräktes jag första gången och sedan följde en mycket lång och mycket obehaglig dag. Jag var totalt utslagen av kräkningar, diarré, magont och öm i kroppen från studsandet i öknen. Min väninna började spy på förmiddagen så vi låg i varsitt sovrum och kved. Natten och dagen efter fortsatte i samma anda. Vi har nog aldrig spytt, skitigt och sovit så mycket. Jag kryade på mig så pass att min man kunde åka och jobba men min vän var ända fram till hemresan helt utslagen. Hon fick antidiarré tabletter som äntligen fick stopp på eländet så att hon kunde flyga hem. Tre dagar av hennes sju i Dubai blev vi tvungna att ligga hemma och må pyton. ”En kamp mellan kvinnan och hennes mage” kan man också uttrycka det.