Nu har han kommit!
Med dunder och brak har den lille kommit till världen. Vi åkte in till sjukhuset för att jag började blöda rikligt. Doktorn bestämde sig för akut kejsarsnitt. Det blev en chock för mig för jag hade verkligen släppt tanken på kejsarsnitt. Nu blev det mycket bråttom. Jag fick dropp, vit skjorta, stödstrumpor och en hastigt gjord rakning av operationsområdet. Jag blev mer och mer stressad och en psykolog dök upp. Hon skulle få mig att slappna av genom att tänka på ett fridfullt landskap. I den rådande situationen var det inte särskilt enkelt. Jag rullades iväg till ett iskallt rum som i min fantasi såg ut som ett bårhus. Min man var någon annanstans och förberedde sin operationsklädsel. För mig kändes det nästan som om jag deltog i en film och att det egentligen inte alls hände. Vi kom sedan in i operationssalen och där fanns det en imponerande samling av avancerad utrustning. Min man kom, doktorn kom, en barnläkare, en narkosläkare och flera sjuksköterskor var där. Jag fick en spinalblockad (i detta läget kändes det inte som lustgas var ett bra alternativ), kroppen domnade bort. Vilken otäck känsla! Jag fick panik och svetten rann. Med hjälp av syrgas och morfin blev jag lugn och fin. Doktorn satte igång med sitt arbete tillsammans med de andra. Allt skedde bakom ett skynke så vi missade hela föreställningen. Jag märkte hur de kämpade och så äntligen var han ute, en stooor bebis sa de alla. De var tydligen svårt att få ut honom. Vi fick se mästerverket och sedan drog barnläkaren, min man och vår nya, stora bebis vidare till nästa sal där barnet skulle värmas upp i en kuvös. Maken fick sedan sitta med honom hud mot hud. Jag syddes ihop och hamnade i en sal som kallades uppvakningen. Efter 2 ½ timme hade jag blivit undersökt och kontrollerad fler gånger än jag kan hålla ordning på. Kroppen började lyda mig igen och känseln kom tillbaka. Jag upptäckte att jag hade kateter, olika dropp och diverse elektroder kopplade på bröstet.
Så äntligen fick vi träffas alla tre. Det var en mycket märklig känsla att se sitt nya barn utan att ha genomgått en vanlig förlossning. Resten av dagen ägnade vi åt att försöka fatta vad som egentligen hade hänt. Jag som aldrig provat droger fick nu uppleva hur det känns när morfinet går ur kroppen, inte särskilt festligt.
Nu har vi landat någorlunda och vi njuter av vår pojke. Han är minsann präktig, söt, har massor med mörkbrunt hår och är alldeles jättesnäll. Det är underbart att ha en bebis igen. Han vägde 4,4 kg! I Frankrike är det mer normalt att få små bebisar som väger 3 kg så all personal vill se mästerverket.
Vad som känns skönt att veta är att beslutet om kejsarsnitt var absolut rätt. Moderkakan blödde, barnets huvud var inte nere, barnets kropp var vriden åt fel håll, förlossningen skulle inte kommit igång naturligt de närmsta dagarna, det fanns avföring i fostervattnet som barnet sugit in i lungorna och navelsträngen var hårt virad runt halsen. Han var dessutom så stor att bara det skulle blivit besvärligt med tanke på moderkakans mycket låga placering. Vi har förstått att en vanlig förlossning skulle ha slutat i katastrof. Vi är oerhört tacksamma och glada över att allt har slutat bra.
På grund av svininfluensan får syskonen inte komma hit. De är så nyfikna på sin lillebror och längtar efter att få se honom. Vår son ville ha en lillebror och vår dotter en lillasyster med snopp så de båda borde ju vara nöjda. Imorgon kommer vi att åka hem. Nu är vi trebarnsföräldrar och det känns mäktigt och ganska ofattbart. Vi är stolta.
Jag är förundrad över hur handikappad man blir efter ett kejsarsnitt. Jag kan inte ta mig ur sängen om jag inte först petar i mig en massa smärtlindrande tabletter. Jag knaprar mer piller än jag någonsin gjort.
Idag var vi tvungna att ge honom ett namn och registrera honom, ett stressmoment i Frankrike. Om vi inte gör det idag måste vi senare domstol bevisa att han är vår. Vi har gett honom fem stycken namn för att ha några att välja mellan. Han heter just nu Ruben, Tor, Erik, Gustav och Viggo.
Kärt barn har många namn.