När man bor i Dubai så skall man tala lyriskt om öknen. På helgen skall man ta med familjen, picknick och köra en sväng med sin 4-hjulsdrivna bil. Allra helst skall man campa mitt ute ingenstans och bara ha en liten eld, en liten korv, en liten öl och kanske en sovsäck och ett tält. Jag gillar inte öl och har tillbringat en enda (katastrofal) natt i tält för många år sedan, vilket inte gav någon direkt mersmak. Jag känner genast hur sanden tränger in i alla håligheter när jag hör talas om dessa strapatser. Vad är det för fel på ett lyxigt hotell? En härlig fluffig, nybäddad säng med släta lakan, ett litet gym, en trevlig restaurang och en dignande frukostbuffé dagen efter och allt är garanterat sandfritt. Det gillar jag!
Till min stora förskräckelse så har min man, denna stadsmänniska som är uppväxt på koldioxid och vin, anammat ökensnacket. Han pratar nu om att det finns sju olika färger på sanden och att öken är natur. Nej, nej, det örat lyssnar jag inte på. Natur är träd, hav, berg och inte alls sand. Han gör klart, med all önskvärd tydlighet, att han önskar inget hellre än att tillbringa en fredag i öknen. NEJ! Jag har lyckats att hålla oss borta från dessa sandiga äventyr ända tills nu men maken har puttrat, muttrat och försökt på alla sätt, så till slut så blev det av. Det beror nog mest på att våra trevliga vänner, också prisar öknens tjusning. De bjöd med oss och jag kan inte motstå att umgås med dem även om det innebär att jag skall sitta i en jättestor sandlåda.
Vi hade även sett vackra bilder över hur människor sitter vid en brasa och njuter av dryck och solnedgång. Det kanske inte var en så dum idé att prova i alla fall? När min mans ökenmotion väl blivit klubbad så dröjde det inte länge innan han drog iväg till välsorterade ökenutrusningsaffärer. Ett totalt oexploaterat område för monsieur. Min bättre hälft gillar att vara utrustad för alla tänkbara händelser. I Belgien hade vi mer trädgårdsutrustning än vad man har på en plantskola.
Vad skulle nu denne man skaffa för utrustning här i Dubai? Han började snabbt med att inhandla datorer av olika storlekar och modeller. Vi har nu flera stycken med tillhörande skärmar en del större än andra. Snabbt övergick han till högtalare samma sak där, en del större än andra. Slutligen gick han loss bland steroanläggningsaffärerna så nu kan vi lyssna på Dolly Parton (och även annan musik, för all del) i finfin stereo. Till min mans försvar måste jag säga att väljer alla sina inköp med omsorg, han behandlar all sin utrustning varsamt och behåller allt han köper väldigt länge. Han har alltså klarat av denna avdelning för all framtid (skulle jag nog säga). Vad skall han nu satsa på? Jo, ökenutrustning förstås!
Med vår son i släptåg gav han sig iväg, väl påläst och med plånboken i högsta hugg. Nu skall familjen ökenutrustas till tänderna! Glad i hågen kom han hem, flera timmar senare och demonstrerade stolt alla sina nödvändiga inköp. I bland dessa fanns en avancerad och bärbar (om man är stark) kyl/frys som man kan koppla till bilen. Han berättade att jag nu kommer att kunna få min dagliga dos av glass även ute i öknen. Just det argumentet gjorde mig aningen mer övertygad om att jag skulle uthärda några timmar i ödemarken. Han hade också kommit över en ”överlevnadsficklampa”. Den kunde blinka i rött och blått (för att påkalla uppmärksamheten från spaningshelikoptrar), man kan skära med den och slå sönder bilfönster (om bilen skulle hamna upp och ner) och den fungerade även som traditionell ficklampa. Bra att ha, helt enkelt.
Hur gick det då? Ja, det får du läsa i nästa betraktelse!
Så på återhörande!