Vilket vackert land! Vad som slog mig allra mest var att det är så grönt. Det finns höga, dramatiska, spetsiga berg och det finns mjuka böljande berg. Det finns dalgångar som är fulla av grönska där man hör fågelsång. Luften är frisk och ren i när man kommer upp bergen. Det känns som om man färdades 60 år bakåt tiden när man kommer ut på landsbygden.
Byarna är små, husen ligger tätt och ser ut att vara i behov av renovering. Det hänger tvätt på tork överallt. Bilarna är risiga rosthögar från femtiotalet. Männen sitter utanför sin lilla butik och väntar på kunder. Man köper färskt bröd hos den ene, ett halvt lamm hos den andre och grönsakerna hos den tredje. Frukt och bröd kostar nästan ingenting. Kvinnorna är iklädda abbaya och tycks alltid bära på ett barn eller en matkasse.
Barnen, även de små, leker på gatan och djuren springer fritt. Ingen tycks ha koll på barnen eller så är det så att alla har koll på dem. Människorna är vänliga och mycket nyfikna. Vi kände oss uttittade, vilket nog var ömsesidigt.
Vi hyrde en bil i tre dagar och såg oss omkring. Det finns poliskontroller överallt och man ombads ständigt att uppvisa passet. Palestina ligger på andra sidan om Döda havet vilket gör att folket är under konstant uppsikt. Vi stannande längs vägen för att äta medhavd frukost en tidig morgon när vi var på väg mot Petra. Det tog inte många minuter innan en stor skrämmande pick-up körde fram till oss från ingenstans. På taket fanns ett maskingevär som var riktat rakt mot oss. Fem kamouflageklädda män förklarade att om vi stannade längs vägen skulle vi få problem. Det var en mycket obehaglig upplevelse. Vi var rädda och jag har nog aldrig känt mig så liten. Tanken som for genom huvudet var att: ”hur kan vi vara så dumma att vi utsätter våra barn för det här”. Barnen upplevde aldrig vår stress. De var i full färd med att klättra in och ur bilen, glada att ha sluppit ifrån bilstolen och bältet. Vi stuvade in de protesterande barnen och drog iväg.
Beduinerna bor i skjul längs vägarna och har sina hjordar av kameler runt omkring sig som promenerar lite som de vill. Man ser ofta herdar valla sina får, ständigt skall de över stora som små vägar. I byarna och längs vägarna ligger det mycket sopor på marken. När vi var på väg till flygplatsen i en taxi slängde jag ut en äppelskrutt genom fönstret. En minut senare ringde taxichaufförens mobil. Det var polisen som meddelande att han hade fått böter på 250:- för att han hade en passagerare i baksätet som smutsat ner vägen.
En morgon gav vi oss iväg redan klockan fem och styrde kosan mot Petra. Petra utsågs till ett av världens sju nya underverk 2007. Staden som är en av världens äldsta städer byggdes omkring 800-700 f.Kr och stod på topp omkring Kristi födelse, då den hade c:a 3000 invånare. Petra blev senare en del av romarriket. Mycket av arkitekturen är uthugget direkt ur klipporna. Än idag finns cirka 800 olika byggnader och monument bevarade däribland tempel, kungagravar, kolonner, vattenkanaler, bad, monumentala trappor, stenlagda gator, offerplatser samt en amfiteater. Petra är mycket sevärt men absolut ingenting för barn. När vi väl var framme efter 5 timmars resa genom berg och dalar behövde vi gå i 3 km i gassande sol för att komma fram till den antika staden. Det var en vacker väg för en vuxen men alldeles för lång för ett barn.
Längs vägen fanns det åsnor, kameler och hästar som påstridiga försäljare hyrde ut. Noa och Elsa fick därmed rida på samtliga djur inklusive Oliviers rygg. Paraplyvagnen var inte till så stor hjälp eftersom att romarna försett marken med stora, oregelbundna gatustenar där vagnens hjul ständigt körde fast i varje mellanrum. När vi väl var framme kände vi oss ganska stressade över hela den långa hemresan och alla kommande transportmedel som väntade, att vi knappt gav oss tid att beundra de makalösa ruinerna.
En annan dag besökte platsen vid Jordaniens flod där Johannes Döparen döpte Jesus. Även där var det alldeles för långt att gå för ett barn. Man fick ställa bilen, åka buss med en guide och sedan gå. Stället ligger i ingenmansland och är strängt övervakat. Man får hålla sig inom en anvisad taggtrådskantat led. Det var en märklig upplevelse att doppa handen i Jordaniens flod. Jag kommer ihåg bilder från konfirmationsundervisning där Jesus döps och jag hade aldrig trott att jag skulle komma dit.
Vidare besökte vi berget från vilket Moses såg Kaanans land. Det var en mycket vacker och fridfull plats. Påven Johannes Paulus II var här och kollade läget för åtta år sedan. Huvudstaden Amman, As Salt och Madaba liksom de andra städerna vi besökte kändes omoderna, härligt befriade från skyskrapor och shoppingmall. Jag kände hur mycket jag saknar lagom stora städer med lagom höga hus, riktiga vägar med trottoarer och framför allt grönska, frisk luft, blommor och fågelsång när jag fick se allt detta under den här veckan.
I Dubai är det löjlig svårt att hitta men i Jordanien är det värre. Om det skulle finnas en skylt så står det på arabiska. Det enda sättet var att fråga människor längs vägen och det gick ganska bra trots att de svarade på arabiska. De pekade åt rätt håll de flesta gångerna. Hotellet vi bodde på låg precis vid Döda havet och vi hade en vacker utsikt från vårt rum. På andra sidan vattnet fanns Jerusalem och lite längre bort Jericho. Jerusalem skulle vi gärna vilja besöka. Det får bli en annan gång och inte från Jordanienhållet. Vi doppade oss så gott det gick i havet, man flyter upp som en kork. Vattnet är så salt att det känns som olja på kroppen och det har en märkligt tjock konsistens. Det svider i skinnet efter badet.
En kollega till min man i Amman uttryckte stor förvåning över att vi hyrt bil och sett oss omkring på egen hand. Hon hade aldrig hört talas om turister som vågat sig på det.