Min man har sedan en tid startat en hörapparatskampanj. Han påpekar med jämna mellanrum hur bra det vore, inte bara för mig utan även för min omgivning, om jag investerade i en hörapparat. Jag låtsas att jag inte hör vad han säger…

Saken är den att han inte är helt ute och seglar och att jag umgås med tanken på en liten apparat i ena örat eller kanske i båda, så småningom. Jag är bara inte mogen ännu. Det tog flera år innan jag skaffade en tandställning. Just nu så känns det helt enkelt som om det skulle bli lite för mycket, även för mig, med tandställning, jättemage, glasögon och dessutom hörapparat. En annan fasa är att om inte hörapparaten hjälper vad skall jag då skylla på? Nu kan man ju alltid säga att man inte hör om man inte fattar. Tänk om jag hör bra men i själva verket fattar trögt? Nu mitt i graviditeten har jag förstått att barnets celler bildas av mina hjärnceller. Jasså, var det nytt för er också!? Det kan vara en av förklaringarna till att jag plötsligt har blivit mer än lovligt glömsk.

I påskas fick jag prova mina föräldrars hörapparater. De hör båda dåligt så det är ju lätt att räkna ut varför jag också gör det, liksom mina syskon, för den delen. Med apparaten i örat hörde jag alltför väl, det var en smula skrämmande. Vår son har tack och lov inte ärvt de usla öronen. Min man var en smula bekymrad eftersom sonen aldrig tycktes höra vad vi sa, det är ju som bekant frustrerande. Jag tog honom till doktorn och vi gjorde ett hörseltest. Det visade sig att grabben hörde bättre än de flesta, tack och lov.

Min man har också en hörsel som imponerar. Han kan höra sin mobil ringa på tio meters avstånd trots att han ligger vid en strand där vågorna brusar. Jag begriper inte hur han kan höra så bra. Jag hör inte ens min telefon när den ligger i min handväska. Det är ren tur om jag skulle råka svara just när någon ringer.