Jag måste berätta om hur det gick till att få mitt Dubaikörkort. Vi har haft väldig tur för vi har fått hjälp genom min mans jobb. Jag blev upphämtad, 50 minuter efter utsatt tid på min mans kontor. Mannen som hjälpte mig pratade arabiska vilket jag upptäckt är en oerhörd fördel om man vill få saker gjorda inom någorlunda rimlig tid i detta land. Vi hoppade in i hans grymt skitiga bil. Han använder hela bilen till askkopp och jag hade en vit (till en början i alla fall) kjol. När jag försökte få på mig bilbältet sa han: no need, no need. Jodå för mig är det stor need för bälte här. Folket kör som sagt obegripligt dåligt.
Väl framme styrde vi kosan mot något som liknade ett skjul som låg på en stor asfaltsplan. Inne i skjulet satt tre gubbar i sedvanliga kläder. En hamrade på en antik skrivmaskin, den andre samlade in pengar och den tredje gjorde något som han kallade syntest. Dessa mäns engelska var usel så jag begriper inte hur folk får körkort utan hjälp av en tolk. Det satt ett stackars engelskt par och väntade hos syntestaren när jag kom och de satt där fortfarande när jag gick, ingen brydde sig om dem. Den hamrande skrivmaskinsmannen fick ner mina uppgifter på ett papper, jag betalade till den andre och fick sedan glo på några bokstäver på en vägg. Jag såg inte vilka bokstäver det var men syntestmannen verkade inte alls bry sig om det. Han stämplade med kraft mina dokument och vi var klara att gå vidare till nästa instans.
Nästa ställe var något mer modernt, de hade datorer. Där skrev en kvinna in alla uppgifter igen, i datorn denna gång. Jag fick gå före hela den långa kön eftersom att min listige ledsagare förklarade högljutt att jag hade ett flyg att passa (jasså?). Slutligen tog de ett foto, lät oss vänta en stund och sedan var det klart. Nu var jag redo för trafiken åtminstone i lagens mening. Min första bilresa på egen hand gick till Svenska kyrkan. Jag och min man letade efter stället helgen innan och lyckades efter en hel del bekymmer att hitta dit (och hem bör tilläggas). När det sedan var min egen tur gick det inte alls. Jag ägnade exakt två timmar till att fara runt på vägarna utan att se så mycket som skymten av svenska kyrkan. Ett tag körde jag t.o.m. i fel körriktning, verkligen jättetokigt när alla bilar kom rätt emot mig. Jag är dock glad att jag kom hem igen, även om det kändes snörpligt. I början är det är löjligt svårt att hitta. Vägarna varierar från en dag till en annan. Man öppnar, stänger, bygger nytt och bygger om, frustrerande. En tröst är att man lär sig att hitta men man vänjer sig inte vid att det ibland är kö och ibland inte. Det gör att det kan vara svårt att veta när man skall ge sig iväg för att komma fram i tid, det är irriterande!