Mina ögon är känsliga för grönt. Mauritius är mycket grönt och skönt. 

Hela familjen tillbringade en härlig vecka här i början av december. Vi bodde på resortet Le Telfair som är smakfullt inrett i kolonialstil. Hela hotellområdet är mycket lummigt och grönt med vacker fågelsång dygnet runt. Anläggning har mycket att erbjuda. Vi njöt av deras Spa-behandlingar på Six Senses Spa. De har en populär golfbana, vattensport, kids club, träningsanläggning och de ordnar olika utflykter i naturen. 

Den goda frukosten fick man hämta inne i köket. Hotellet hade tillhört någon förmögen europé under kolonialtiden och man hade bevarat en del av köket. Jag blev salig eftersom att jag är svag för kök, allra helst gamla antika kök. 

En dag hyrde vi bil och åkte runt på de slingriga och smala vägarna. Det finns bara en motorväg som går mellan den trista huvudstaden Port Louis och flygplatsen Plaisance. Flygplatsen anlades under andra världskriget.

Det finns många människor på de vanliga vägarna som går, cyklar eller kör moped så det gäller att vara uppmärksam och ta det lugnt. Det tar mycket längre tid att ta sig fram än man kan tro. Överallt finns det barn och vuxna. Folktätheten är 650 människor/km2, vilket tål att jämföras med våra 21 människor/km2.

Folket tittar med stort intresse på dig och ställer gärna frågor. Vi fick se många vackra stränder, mängder av sockerrörsplantager, många hundar och ett byliv som verkade fridfullt och härligt befriat från stress.   Barnens favoritaktivitet var utan tvekan när vi steg upp i gryningen och gav oss iväg på den slingriga vägen för att träffa delfinerna. Vi tog en båt ut till korallreven och fick sedan simma med delfinerna. Det var oslagbart.  

En annan dag körde vi fyrhjuling med en guide i det storslagna landskapet. Det är verkligen vackert på ön. Vi fick prova på att bada i ett uppfriskande vattenfall och man kände sig som någon tagen ur en reklamfilm för naturupplevelser.

Guiden berättade mycket om Mauritius historia. Holländare tog sig i land på den obebodda ön i slutet av 1500-talet. De tog med sig hjortar, sockerrör och slavar. De var intresserade av det besynnerliga fågellivet som fanns men utrotade tyvärr den mest spektakulära fågeln. De fick även med sig råttor som ställde till mycket besvär. Råttorna och de svåra cyklonerna gjorde att holländarna övergav ön på 1700-talet.

Nu var det fransmännens tur att prova lyckan. De hade redan koloniserat grannön la Réunion och tog sig nu an Mauritius som de döpte till Ile de France. De anlade stora sockerrörsplantage. Huvudstaden Port Louis grundades.  

Britterna vann efter flera sjöslag Mauritius och 1814 deklarerades ön som en brittisk koloni. Guiden berättade vidare att man inte märker så mycket av de 170 år som ön var under brittiskt styre. Britterna lät befolkningen på ön behålla sitt språk och sina traditioner. Det var inte särskilt många britter som flyttade dit. Han påpekade återkommande att befolkningen är en sammansvetsad blandning av indier, kreoler, fransmän och kineser. Det multietniska samhället fungerar bättre här än någon annanstans, enligt guiden. Folket pratar franska likväl som engelska. Vi blev förvånade över hur skickligt de flesta hanterade de två språken. Vardagsspråket hemma och bland många äldre är kreol.   

Slaveriet förbjöds inte förrän 1835. Slavarna som mestadels kom från Afrika flyttade ut mot kusterna för att starta ett nytt liv. Nu följde en stor arbetskraftsinvandring från Indien. Idag är befolkningsmajoriteten av indiskt ursprung och kallas indomauritier. Mauritius är idag en välfungerande demokrati och har vart självständigt sedan 1968. 

Vi är mycket nöjda med vår vistelse och det finns inte mycket att klaga på förutom myggorna och den snörpliga upptäckten att jag blivit bestulen på min fullproppade plånbok men det är en helt annan historia…