Under juldagarna har vi varit och sett Nötknäpparen. Jag har inte sett många baletter i mitt liv och är inte bortskämd med att beundra grand-plié. Det var en vacker och barnanpassad föreställning av en rysk balettgrupp. Vår son satt still och tycktes gilla vad han såg. Vår dotter ropade högt: ”Titta, han hoppar” . ”Schhh”, sa vi. ”HOPPAR, HOPPAR”, ropade hon. Inspirationen slog till och hon började sträcka på benen, försökte gå i spagat och hoppade i stolen jämte oss. Det blev lite halvstökigt. Kvällen avslutades med middag vid den konstgjorda sjön på hotell Madinat. Barnen önskade sig hamburgare och pommes frites. Det accepterade vi och hoppades på att de skulle äta allt, den här gången. När maten kom var de så trötta att de halvsov i sina stolar och hade alls ingen lust att äta. Jag och maken har stora magsäckar och lyckades inta bara äta våra egna varmrätter utan även deras, inget får gå till spillo. Jag känner mig fortfarande mätt.