Vi är tillbaka i hettan och livet i Sverige känns avlägset (livet i Frankrike också för den delen). Det tar några dagar att komma tillrätta efter att ha levt i resväskorna i två månader. Man känner sig lite tilltufsad och hoptryckt. Allt släpande på alla persedlar gör semestern tungrodd. Vi inser nu att det blir för knöligt att vara inneboende hos familj och vänner med tre barn, tio ställen har vi klarat av. Jag börjar misstänka att vi snart får se oss om efter nya vänner för de gamla börjar ta slut. När cirkus Samrud Sage anländer och sprider ut sina tillhörigheter sätts vänskapen på prov.

Jag älskar inte att packa upp och ner allt, det tar en himla massa tid. Väskorna har dessutom en tendens till att föröka sig under semestern. Vi startade med fyra och slutade med sex. I familjen Taikons ekipage ingår även barnvagn, bilbarnstolar, bebisresesäng, bebismatstol, barnens handbagage, bebisväska med lättåtkomliga förnödenheter och min handväska. Ibland har jag även med mig min make och då vill han också ha med sig en resväska och ett handbagage. Om vi lyckas få med oss allt på en gång kommer vi alltså upp i: 2 vuxna, 3 barn, 5 handbagage, 1 säng, 1 stol, 2 bilbarnstolar, 1 barnvagn och 7 resväskor i varierande storlek.

Inför nästa sommar funderar vi på en annan lösning, inte färre bagage men kanske ett mer permanent boende, intresserad någon?

Nu är vi alltså tillbaka och jag har precis lyckats att stuva in alla våra saker på dess rätta ställen och så blir det Eid. Ramadan är över imorgon och då får vi några dagars semester, Eid. Det tackar vi inte nej till. Nu vill vi nomader ut och resa igen! Vi åker till Libanon, ett land som har stått på önskelistan sedan vi kom hit. Det är alltså dags att packa. Min man ringde precis och undrade om jag kanske kunde dra ner lite på väskorna nu när vi bara skall vara borta i sex dagar. Tänk, då började det knastra och spraka alldeles rysligt på linjen och jag hörde inte alls vad han sa, så tokigt.

Resa lätt? Nej, det får andra ägna sig åt.