När det var dags att bjuda tillbaka bestämde jag mig för att bjuda på ansjovistårta, lax med tillbehör och en maffig chokladtårta med vitchokladglasyr och kanderade nötter. Maten blev mycket bra och jag kände mig nöjd.

Det visade sig dock att de svenska smakerna var alltför exotiska för dem. När jag sa att det var ansjovis i förrätten såg de ut som levande frågetecken. ”Ansjovis???” ”Herring”, försökte jag. Nej, det gick inte hem. De petade runt i ansjovistårtan och försökt diskret pilla ut både lök och ansjovis. Inte bra, inte bra. Bättre tur med laxen tänkte jag. Men nej. De tittade skeptiskt på sin tallrik där jag lagt upp laxen och alla tillbehör, så snyggt och aptitligt som jag kunde. ”It looks delicious”, sa de med övertygelse. Så fort vi började tugga insåg jag att laxeländet var proppfull av ben. Jag har aldrig träffat på en laxbit med så mycket ben. ”A dead fish with a lots of bones”, sa min käre make. Han har rätt. Så till osten. Även den förbryllade sällskapet. De har ju levt många år i USA och förundrades över att osten kom efter maten. I USA äter man den som en aptitretare före maten, enligt dem. Äntligen, paradnumret: Den maffiga chokladtårtan. Den var nog för tung, för mitt i allt började de prata om bantning… Tårtan blev kvar på tallriken, det är inte ett gott tecken.

De är i alla fall trevliga, trots att de inte riktigt gillar min mat. Jag har skrivit det förr men det är verkligen otroligt spännande att få umgås med alla dessa olika människor. Det känns som om man lär sig en hel del. Nästa gång de kommer (om de vågar komma fler gånger) skall jag nog bjuda på något enkelt som en liten sallad, typ. 

Jag undrar om de tog vägen förbi någon hamburgerkedja när de for hem? De måste varit hungriga.