Det har nu gått veckor och månader sedan vår första och ganska misslyckade ökentur. Min man har sedan dess varit ute många gånger och han verkligen skicklig på att styra sitt fordon i sanddynorna. Det händer väldigt sällan att han kör fast. Han är alldeles överförtjust i dessa strapatser, så pass förtjust att han lyckats att genomdriva en övernattning i öknen. Jag hade då aldrig trott att jag skulle gå med på att tälta i en sandlåda. I nöd och lust heter det och sagt och gjort, datum bestämdes för när den stora odyssén skulle gå av stapeln. 

Maken har ökenutrustat bilen under flera veckor, månader faktiskt. Bilen har nu takräcke, där är det tänkt att vi skall ha tälten m.m. Han har tagit bort fotstegen och satt dit några fula rör som skall skydda oss och bilen om han kör fast. I nosen har han ett jättestort kamelskydd. Det ser precis ut som viltskydden man har i norra Sverige. Ja, i ärlighetens namn, vet jag inte om det skall skydda mot attackerande kameler eller om det skall skydda mot att helt köra ner hela framdelen i sanden om man kör fast. Han har en lina för att bogsera och bogseras i nosen. Vidare har han strålkastare som kan lysa upp den mörkaste picknick. Bilen lär nog klara äventyret.  

I lägenheten har vi ett förråd där vi har barnvagnar och julpynt. Nu har vi hela förrådet fullt av ökenutrustning. Jag tar ett djupt andetag och räknar till tio innan jag går in. Vad skall vi alla med alla dessa prylar när vi flyttar? Inte lär vi inte många öknar att besök hemma i Sverige.  

Inför den kommande ultimata ökenupplevelsen var min man färdigpackad en vecka i förväg. Han har tänkt genom, förberett och inte lämnat något åt slumpen. Det hela är en mycket märklig syn för mig som känner honom sedan 14 år. Han har aldrig gillat camping och det har varit med under högljudda protester som jag har fått honom att tillbringa en eller två nätter i mina föräldrars husvagn i början av vårt liv tillsammans. Nu tror jag knappt mina ögon när han kommer hem med det ena tältet efter det andra, stolar, sovsäckar, liggunderlagg, ficklampor, vattenkokare som kopplas till bilen och ficklampor i som lyser i olika färger. Vad är det som händer? 

Detta blir vår allra första övernattning i öknen och det känns lite pirrigt. Jag började få kalla fötter någon vecka innan och ifrågasätta hela strapatsen. Kan det verkligen vara vettigt att övernatta i en grushög när man har hela sin lägenhet full av bekväma sovmöjligheter?  

Turen går till Liwa som skall vara den vackraste öknen i UAE med de härligaste sanddynorna. Många talar lyriskt om ljuset, färgerna på sanden och tystnaden. Soluppgången skall vara något man aldrig glömmer.

Pricken över i :et blir mina föräldrar. De är här på besök och skall också med. Förra året bjöd vi med dem på brunch på Burj al Arab, en upplevelse de ofta pratar om. Kanske hade de innerst inne hoppas på något åt det hållet även i år och inte en sandig helg i öknen, skillnaden är ju enorm. De höll dock god min och sa att de såg mycket fram emot tältningen. Spännande var ett ord som återkom. De är ju vana vid husvagn och campingliv så det skall nog gå fint.  

Vi skall ha med en guide som förser oss med mat på kvällen samt frukost. Jag är skeptisk till att han kan åstadkomma den omfattande frukost jag vill ha, så vi tar nog med oss rejält med proviant. Guiden skall även leda ökenkörningen/rallyt dagen efter. Det är nog just den utmaningen som min man ser fram emot mest. 

Min stora skräck är alla otrevliga djur som kan finnas. Tänk om vi får in skorpioner i tältet eller giftiga spindlar? Ökenråttor finns det väl något som heter? Låter ganska otrevligt, tycker jag. Jag vill inte heller tänka på hur sandiga vi kommer att vara när vi går och lägger oss. Jag vet hur man känner sig efter en dag i öknen. Man är mycket smutsig och har sand överallt. Det känns inte mysigt att gå och lägga sig utan en dusch. Tänk om inte barnen kan sova alls och håller oss vakna hela natten? Tänk om alla andra sitter uppe och pratar natten genom? Tänk om något barn får feber? Med skräckblandad förtjusning såg jag den stora dagen närma sig.