Nu har det börjat hända något i vår trädgård. Poolen är äntligen på gång. Fast egentligen inte. Gubbarna gräver inte där poolen skall vara utan jämte. De gör ett mycket stort hål precis utanför köksfönstret där de skall installera maskineriet till poolen, plant room. Det skall enligt ritningen vara 90x90 cm. Nu är vårt plant room så stort att det rymmer tre fullvuxna pakistanier på höjden och tre på bredden. Jag har hört att det skall anläggas en femtiometers simbassäng i området, kanske tror de att maskineriet till den poolen skall inhysas i vår trädgård. Det kan också vara så att de tror att vi skall försörja vår pool med det havsvatten som de antagligen snart hittar eller så letar de helt enkelt efter olja. Intressant är att de gräver för hand med en liten spade. De har nu grävt i en vecka. Det blir ganska stora sandhögar. De har en skottkärra som de lastar sanden från högarna i. Gubbe 1 rullar skottkärran till en annan del av trädgården och dumpar sanden där. Gubbe 2 rullar den sedan tom tillbaka. Gubbe 1 vilar. Gubbe 2 rullar tillbaka en full skottkärra, dumpar sanden och gubbe 1 rullar den tillbaka. Gubbe 2 vilar. Efter en dag så flyttar de sanden igen, enligt samma princip. Jag har inte riktigt förstått poängen och i ärlighetens namn så tror jag inte att gubbarna har det heller. För varje dag så fördubblas arbetskraften. Den första dagen var det fyra rödklädda gubbar men nu kryllar det av folk. Saken är den att det är bara två som gräver och de andra arton sitter på huk och tittar på. En av dem är klädd i blått och han är arbetsledare. Det innebär att han absolut inte gör någonting. Han håller inte ens i en spade. Han bara röker sittandes på en av våra utemöbler.
I morse stod inte min make ut längre med att studera dem. Han var ute och gapade, skrek, såg mordisk ut, hotade och flaxade med armarna. Det brukar i det flesta fall sätta fart på folk. Gubbarna som alla är från Pakistan förstår ingen engelska så jag misstänker att arbetstempot inte kommer att förändras. På sitt sätt är det skönt att veta att de inte sliter ut sig, går in i väggen eller får stresshuvudvärk. Jag har gett upp och försöker att uppskatta det faktum att jag får en gratis studie i oeffektivitet. Antagligen kommer jag aldrig träffa på arbetare som är långsammare än dessa. Det kan omöjligt existera. Varje dag så studerar jag dem genom fönstret och de glor tillbaka. Jag undrar vad de egentligen tänker om oss?