Jag och min man har fått uppleva en fin julkonsert på vår sons skola. Barn mellan fyra och sex år uppträdde i prydliga kostymer, sjöng, gjorde rörelser och läste dikter allt enligt regelverket. Det hela var mycket gulligt. Även publiken var underhållande. De som var från Skandinavien kom i par, för övrigt var det bara kvinnor. De flesta uppsnofsade som till galamiddag. Mammorna hade på sig och med sig alla attributen, sandaletterna med fransk manikyr på tånaglarna, handväskorna, solglasögonen, de konstgjorda fingernaglarna, diamantringarna, skärpen och säkerligen de rätta märkena på kläderna. Mammorna ropade från publikhavet efter sina små "darlings": "Darling, mummy is here, hellooo!" Vår son stod som ett tänt ljus på scenen och sjöng med i de amerikanska julsångerna, imponerande. Jag är oerhört tacksam över att han bara skulle ha på sig jeans, röd t-shirt och ett förkläde och inte vara utklädd till ”Rudolph the red nose reindeer” eller ”Santa´s helpers” för då hade jag nog kastat in handduken. Mammorna hade nämligen sytt utstyrseln själva, madre mia. Sy är inte min starkaste gren. Jag äger inte ens en symaskin.

Denna konsert kan jag inte låta bli att jämföra med förra årets Luciatåg som våra barn medverkade i. Luciatåget var raka motsatsen, kaotiskt men charmigt. Vår son envisades med att vara Lucia och sötare Lucia har jag aldrig sett. Han stod snällt bland de andra och sjöng men tappade efter hand tålamodet, tog av sig kronan och började jonglera med tärnljuset (han var egentligen både tärna och Lucia ). Vår dotter var den mest oengagerade lilla tomte jag någonsin skådat. Hon låg ner längst fram och ålade på golvet med ett tärnljus i munnen. Alla barnen sjöng lite efter eget huvudet och man kan inte direkt påstå att tåget "tågade" in och ut. Vår son undrade för övrigt när vi skulle åka tåg. Det var dessutom varmt och svettigt och alla små tomtenissar hade samma ansiktsfärg som sina dräkter.