Att klippa sig och att klippa sig själv är inte samma sak, tro mig! 

Min mamma är utbildad frisör bland annat, hon är överhuvudtaget en händig kvinna. Jag själv är också ganska händig när det handlar om att renovera bostäder. Måla, spackla, slipa och snickra lite det kan jag men jag misstänker att jag inte riktigt har ärvt hennes förmåga att hantera en frisörsax. 

Vår son råkar med jämna mellanrum ut för ”häcksaxen”, dvs. trimmern. Han protesterar högljutt eftersom att han vill ha samma hårsvall som sin kompis. Kompisen har ett tjockt, lockigt och blank hår. Vår son har raka motsatsen. Det är svårt att förklara varför inte han kan ha samma frisyr som kompisen. Han vill även ha håret lite längre eftersom att han gillar att använda 1dl. gelé vid festliga tillfällen, helst varje dag. Det finns ett par flickor i klassen som han gärna vill imponera på. Han tänker sig att en ”drakefrisyr” kommer föra flickorna närmare honom. Protesterna till trots så åkte håret av häromdagen och han blev lika fin som alltid när han är nyklippt, vilket han faktiskt höll med om. Jag kan hantera trimmern ganska bra, så bra att även min man ville klippa sig hos mig under en period. Han ville ha snaggat hår. Jag och svärmor protesterade ikapp men han envisades med att vilja ha en ny look. Nu har han kommit på bättre tankar och låter håret vara lagom kort.  

När jag var klar med sonen så kom vår dotter och hon ville också klippas likadant som storebror. Då lade jag in mitt veto. Hon gav sig inte, hon skulle också klippas. ”Ok, ok men absolut inte med trimmern”, sa jag. Jag tog fram saxen (som antagligen inte skulle kvala in under benämningen ”frisörsax”) och gick till attack. Vi var på balkongen, det började blåsa och skymningen föll. Det var svåra arbetsförhållanden. Till saken hör att dottern ledsnade ganska snart på att sitta stil och sonen gjorde allt för att få henne att vrida på huvudet. Jag jobbade tappert men håret tycktes leva sitt eget liv. Slutligen gav jag upp och konstaterade att man kunde kalla min kreation för art-nouveau. Dottern var nöjd i alla fall.  

Dagen efter så såg de båda så fina ut när de gick till skolan att jag började leka med tanken på att även ge mig på min egen kalufs. Den har länge varit i behov av en klippning. Jag malde på tanken ett par dagar och så skred jag till verket. Så länge jag höll mig framtill gick det riktigt fint men nacken ställde till stort förtret. Jag har ingen ”backspegel” vilket gör at det blir en smula besvärligt. Jag har även en virvel i nacken som kräver en extra duktig frisör. Nacken är helt enkelt ingenting för mig som precis i dagarna påbörjat min nya karriär. Jag kan inte rekommendera någon att klippa sig själv, även om min mamma gör det. Hur blev det då? Ja, det får du själv avgöra när du ser mig här i Dubai. Jag är den enda svenskan med glasögon, tandställningar och hemklippt hår. Du känner igen mig!