Förra året i januari (2008) besökte hela familjen Saudi Arabien. Man kan inte åka till Saudi om man inte har en inbjudan. Min man skulle dit i arbetssyfte och hade därmed en inbjudan. Jag kunde inte låta bli att utnyttja tillfället att få se ett ställe jag normalt inte kan få se.
Detta resmål borde inte hamna under rubriken semestertips eftersom jag inte kan tänka mig att man väljer Saudi för en veckas avkoppling.
Jag tror att vår familj uppfattades som annorlunda när vi dök upp på hotellet. Kvinnorna måste täcka sig med en löst sittande abbaya och en sjal. Jag provade ut ett passande svart tält med ett matchande svart tygstycke att hänga över ansiktet. Vad världen blir dyster när man ser på den genom ett svart skynke! Tack och lov är man inte tvungen att täcka ansiktet. När vår son såg kvinnor iklädda heltäckande abbaya för första gången frågade han: ”Mamma är det Halloween?”
Min första kontakt med Saudi Arabien blev precis så negativ som jag var rädd för. Jag ringde nämligen till hotellet dagen innan vi skulle åka och frågade vänligt om jag fick använda det tjusiga och välutrustade gymmet som hotellet gjorde reklam för på sin hemsida. Karl’n i receptionen talade om att kvinnor inte var välkomna på gymmet och kastade på luren. Det gav mig stor lust att ringa tillbaka och fråga om jag fick bada i den lika tjusiga poolen men jag avstod.
Jag hade ställt in mig på att det skulle vara ett otroligt dystert och deprimerande ställe. Väskan innehåll mestadels leksaker och annan underhållning för barnen. Jag själv skulle ju traska runt i min svarta abbaya. Tullen gick ganska smidigt, jag blev nästan lite besviken. Jag hade trott att vi skulle ses som inkräktare och en stor fara för landets säkerhet men tydligen inte.
Taxiresan till Riyadh bjöd inte på mycket sevärt. Landskapet var platt, sandigt och enformigt. Väl framme på hotellet så fick få stånga oss blodiga för att få ett rökfritt rum. I bokningen hade vi t.o.m. två rökfria rum, med dörr emellan. Vi hade redan upptäckt att det röks i tid och otid överallt. Så när det var överstökat återstod det bara att krypa till kojs, alla i samma rum. Vår son sover med ljuset tänt men det gör inte vår dotter. Natten blev kort.
Hotellet var modernt och nybyggt men jag kände mig obehagligt instängd. Fönstren som var dubbla gick inte att öppna. Utanför dem var det ett galler så något dagsljus kom knappast alls in i rummet. Min man drog iväg och jobbade på morgonen och skulle komma tillbaka kl. 19.00 på kvällen. Jag hade alltså en hel härlig dag att slå ihjäl. I receptionen frågade jag herrarna om vad jag och barnen kunde ägna oss åt. ”Stay in the room”, blev svaret. Å nej, gossar, jag vill ut, tänkte jag och envisades med att själva föreslå aktiviteter jag läst om. Det enda de ansåg var lämpligt för mig i mina allt vildare barn var ett shopping mall med ett inomhus tivoli i källaren. Sagt och gjort.
Vi fick en chaufför som körde oss dit. Det stod beväpnade vakter utanför och obeväpnade innanför. Det är lite ovanligt vid ett shoppingcentrum annars var det som man kan förvänta sig, en massa affärer och restauranger. Tivolit var i en vuxens ögon mörkt, tråkigt, slitet och inte alls lockande men barnen roade sig kungligt i två timmar. Det roligaste var radiobilarna. Vår son styrde, jag gasade och vår dotter läste kartan. Det är det närmsta en kvinna kan komma bilkörning i Saudi.
Allt stängde kl. 12.00 och öppnade först igen kl. 16.00. Tiden skall förslagsvis ägnas åt lunch och bön. Vi fick snällt åka tillbaka till rummet. Därefter stundade många och ganska långa timmar till klockan 19.00. Har man en man vid sin sida i Riyadh är det lättare att röra sig ute. Jag såg inte en enda kvinna på gatorna. De slipper å andra sidorna avgaserna. Jag har aldrig varit på ett så förorenat ställe. Det var så mycket avgaser att man blev illamående och totalt vimsig i mössan. Min man som är uppvuxen på koldioxid och vin klagade även han. På hotellet tycktes jag vara den enda kvinnan. Männen i receptionen gjorde sitt bästa för att låtsas om att jag inte fanns. Kvinnor kan inte lämna Saudi utan en manlig övervakare som tillhör familjen.
Det kändes skönt att få lämna Riyadh men nu däremot stötte vi på patrull i tullen. Tullgubben tog våra pass och försvann i en timme. Ingen information, där stod vi passlösa. Tullgubben i båset jämte började undra han också vad som hade hänt. Hur skulle vi kunna veta det? Lunchrast kanske? Barnen levde rullan på golvet vid sidan om, barn gillar inte att vänta. Karl’n kom tillbaka, vi fick fylla i fyra papper och han sa något om det nya visumsystemet. Jag (inte min man) blev därefter kroppsvisiterad bakom ett skynke och därefter var det klart. Abbayan åkte av, tack!