Anledningen till Kairoresan (som jag skrev om i förra betraktelsen), var att jag och min man var bjudna på ett bröllop där. Vem känner vi som gifter sig i Kairo? Ingen faktiskt. Vi känner inte alls brudparet. Varför var vi då med på bröllopet? Central fråga för en svensk, i Sverige bjuder man sina goda vänner på sitt bröllop och brudparet väljer vem som skall komma. Till vår stora glädje är det inte så om man kommer från Egypten för då hade vi inte fått den här erfarenheten. Brudens far är en affärsbekant till min man alltså var vi medbjudna. Vi och 450 andra vänner och bekanta.
Ingen av brudparets familjemedlemmar bor i Egypten men kommer därifrån. Val av bröllopsplats gjordes av brudgummens far. Han arbetar för Pepsi och ville inte för sitt liv gifta bort sin son på ett hotell som serverade Coca Cola. Vi var därför på Kairos enda hotell som inte serverar Coca Cola.
Kvällen före bröllopet bjöds det på middag på en Libanesisk restaurang. Brudens far och mor tog emot oss och vi slog oss ner runt det stora bordet. Jag hamnade jämte en ung kvinna som jag antog var bruden. Det var inte särskilt många bjudna till den här kvällens middag så vi kände oss ytterst betydelsefulla som fått äran att vara med. Någon som kunde tänkas vara brudgummen syntes inte till men jag antog att han åt middag med sina föräldrar.
Jag som hade hedersplatsen jämte bruden såg det som min plikt att konversera henne. Alla som känner mig vet att jag hör dåligt och värst är det om det är andra ljud runtomkring, då är det näst intill omöjligt för mig att höra vad folk säger. Denna kväll var det magdans non-stop med tillhörande hög och ganska påträngande musik. Jag hörde därför inte hälften av vad kvinnan jämte mig sa. Jag ställde frågor som: ”Hur känns det inför morgondagen?” ”Är du nervös?” ”Hur länge har du känt brudgummen?” ”Var det svårt att hitta din drömklänning?” ”Har du provsmakat bröllopstårtan?” ”Har du planerat länge för den här dagen?” ”Är det bara gäster från din fars sida här?” Många var frågorna och hon såg alltmer förbryllad ut. Min man som har skrämmande bra hörsel satt mitt emot och räddade mig efter ett tag ur denna alltmer märkliga konversation. Han kom då med, för mig, helt ny information som han simultant snabbat upp ur vårt samtal samtidigt som han artigt konverserat brudens far. Den vackra, unga kvinnan jämte mig var inte bruden, utan en av brudparets alla unga vänner som blivit bortglömd av dem när de drog iväg på en annan restaurang, för ungdomar. Ooops. Här fick jag snabbt klart för mig att mina frågor varit pinsamma samt att vi inte längre tillhör gruppen: Ungdomar. Vilket var helt tydligt när jag tittade på de andra runt bordet. Vi hade kvalat in i gruppen: 60+.
Kvällen efter var det dags för den stora festen och jag såg fram emot den med spänning. Vilken förmån att få prova något för mig, så exotiskt som en muslimsk påkostad bröllopsfest i Kairo.
Festsalen var magnifik. MAGNIFIK. Vilka blomsterarrangemang, vilken dukning, vilken, buffé, så mycket personal, vilka TV-skärmar, vilka kameror och så himla många bord! Festen skulle börja klockan 21, inte en minut senare, stod det i inbjudan. Vi var på plats på utsatt tid men i den stora salen var det folktomt. Det stod en skaldjursbuffé uppdukad som såg lockande ut men vi tänkte att det nog skulle vara oartigt att börja pilla bland räkorna innan alla 450 gäster var på plats. Vi satt där och studerade alla kameramän. Det såg ut som om de skulle spela en TV-show. En stor kamera svepte över de tomma borde och fullt av karlar sprang runt och filmade allt möjligt. Folk började långsamt droppa in.
Vid 22 hördes trummorna spela upp och bruden anländer vid sin fars arm, visar upp sig en kort stund och försvinner igen. Fler människor anländer och en timme senare är lokalen full. Nu kommer brudparet tillsammans ut på en uppbyggd scen i mitten av festlokalen och alla blir som galna. Musiken är hög och folk dansar, dansar och dansar. Brudparet dansar. Allt filmas och vi kan följa deras alla rörelser på storbildskärmar runt väggarna i salen.
Maten kommer in (buffén verkar bara vara dekoration), tre rätter och tas ut igen. Ingen bryr sig om den, alla har fullt upp med att dansa. Jag och Olivier äter. Vad vill ni dricka undrar en kypare? ”Coca cola”, svarar jag (not). ”Vi har whiskey, vatten och pepsi”, upplyser han. Jaja, whiskey passar väl bra till laxpaté.
Mitt i matten kommer det in ett luciatåg. Unga kvinnor i slitsade guldklänningar och med vad jag bedömer vara kandelabrar på huvudet. En sådan luciakrona skulle göra vilken lucia som helst grön av avund. De dansar och sjunger med lätthet och ser ut som om de aldrig gjort något annat än just dansat och sjungit med Kinna kyrkas ljuskronor på huvudet.
En orkester anländer och stämningen stiger, folk dansar om möjligt ännu intensivare. Musiken är så hög att inte ens min man kan konversera. Vi studerar dem, dansar lite, studerar dem lite till och undrar liksom när själva bröllopsmiddagen skall börja. Klockan 02 ger vi upp och drar oss tillbaka.
Till frukosten (tack och lov helt utan musik) pratar vi med den unga kvinnan som vi mötte den första kvällen. Hon sa att dansen pågått fram till gryningen och allt varit mycket lyckat. I mitt stilla sinne undrar jag hur dessa energifyllda, färgsprakande, vackra och danssugna människor hade tyckt om ett svensk stillsamt bröllop med många tal, i en bygdegård i Hajom.
"Luciatåget" dansar fram.
Vemst tur blir det nästa gång?