När vi flög till Kairo strax efter nyår slogs jag av hur ociviliserat en del passagerare betedde sig. Jag är van vi att man gör som personalen ombord säger. Man knäpper bältet, sitter kvar i stolen, stuvar in bagaget under stolen framför eller i hatthyllan ovanför, stänger av mobilen och behåller den avstängd under hela resan, fäller upp ryggstödet när man skall äta osv.
Hur går det till på planet till Kairo? Först konfronterades vi av en man som ville förhandla om sin sittplats. Han hade en plats vid fönstret men ville hellre sitta på min plats vid gången. På fullt allvar börjar han att diskutera med min man (mig behandlar han som luft) varför han skall sitta vid gången och inte jag. Min man är inte det minsta konflikträdd och snart begriper knäppgöken att hans plats är och förblir vid fönstret. Han intar sin stol under högljudda stön och håller sig på plats under hela resan.
För det andra noterade vi att passagerarna låter flygvärdinnorna stuva in handbagaget som är mycket omfångsrikt och tungt i hatthyllan. De dunsar sedan ner i flygstolen och fäller ryggstödet och behåller det nedfällt under hela resan. De sätter igång mobilen under tiden som piloten landar. Nej, jag skojar inte! En del hoppar ur stolen precis när man hör dunsen av hjulen mot marken och börjar slita i allt sitt handbagage och ställer sig sedan i gången och står där och svajar när piloten parkerar. Andra nöjer sig inte med att stå kvar i närheten av sin plats utan börjar småspringa i gången fram mot Business Class för att, antar jag, kom ur planet illa kvickt och vara framme först vid passkontrollen.
Passkontrollen är en plåga. Lång kö och tulltjänstemän utan brådska, många papper och visum skall kontrolleras och stämplas. När en kvinna i heltäckande klädsel och ansiktet dolt bakom en svart slöja visar upp sig själv och sitt pass funderar jag på hur tulltjänstemännen vet vem som döljer sig där bakom. När jag själv jobbade på SAS på Arlanda och kontrollerade passen inför NYC flygen tyckte jag alltid att det var olustigt att inte få titta under slöjan.
När man väl är inne i landet borde man kanske dra en lättnads suck men det gör man inte utan känner snarare att man är djupt tacksam över att bo i Dubai och inte i Egypten.
När vi skulle åka hem igen från Kairo kändes det bra. Kairo är inte min favoritstad av många anledningar. En av anledningarna som naturligtvis är av mindre betydelse, är att man bara kan köpa bh-ar i storlek B. Vi var i Kairo för att vi var bjudna på bröllop (det evenemanget berättar jag mer om i nästa betraktelse). Jag skulle ha på mig en klänning med tunna axelband och under den en axelbandslös bh. Den där bh:n glömde jag hemma. Bröllopet började inte förrän klockan 21 på kvällen så vi hann både med Kairo museum, citadellet, sfinxen, pyramiderna och Kairos bästa varuhus. Det sista nämnda på grand av den glömda bh:n. Vi besökte varuhusets alla underklädesbutiker för att upptäcka att alla kupstorlekar var B. 75 B, 80 B, 85 B osv. Är det någon som kan svara på varför alla Egyptiska kvinnor har kupstorlek B, för så måste det ju vara?
I säkerhetskontrollen på vägen hem fick jag erfara något annat som har med kvinnors kroppar att göra. Jag blir kroppsvisiterad av en kvinna som undrar vad jag har i fickan. Hon visar tydligt att hon är misstänksam och att hon vill se föremålet. Jag tar upp min tampong. ”Vad är det”, frågar hon. ”Vet du inte var det är?”, undrar jag roat och tänker att hon måste skämta med mig. Vi var i samma fertila ålder. ”Vad är det”, säger hon igen och nu är hon irriterad. ”En tampong”, svarar jag. Hon ser sur ut, tar tampongen och visar den för de två männen som sitter vid väskröntgen. De blir ganska röda i huvudet och småflinar. Hon ser ännu surare ut. Jag förstår att hennes avsikt inte är att göra mig till åtlöje. Jag visar var tampongen skall sitta och inser då att jag har generat henne fullkomligt. Inte nog med att hon inte visste vad en tampong är (å andra sidan kanske det kan anses vara ett gott tecken). Hon har visat upp en annan kvinnas, ytterst intima personliga tillhörighet för två okända män och dessutom tvingat mig att peka mot mitt underliv.
Jag tyckte riktigt synd om henne.
