Ett knappt år (2008) efter flytten till Dubai sammanfattade vi våra upplevelser och tankar.

Vill ni läsa mer om hur Family in Dubai startade, läs här.

Johannas förväntningar

Det händer mycket i Dubai och alla pratar om Dubai. Vi var redan, innan jobberbjudandet dök upp, mycket nyfikna på ökenlandet. Företaget min man skulle arbeta för skickade iväg oss på en ”upptäcktsresa” till Dubai och hyste in oss på ett exklusivt hotell. Vårt första möte med Dubai blev precis som vi hade tänkt oss, överväldigande. Det var å ena sidan lyxigare än något vi tidigare kommit i kontakt med och å andra sidan fult, rörigt och hett. Jag blev förvånad över att det fanns så otroligt många människor överallt, raka motsatsen till den svenska glesbyggden. Vi lämnade Dubai efter fem dagar men huvudet fullt av tankar och intryck. Hur i hela friden skall vi stå ut utan natur? (Jag vet att öknen anses vara natur men för mig är naturen grön.) Är det vettigt att bo så långt bort från familj och vänner?  Den ena stunden kändes det fantastiskt att ha fått den här möjligheten och i nästa stund fick jag nästan panik över att vi skulle släpa våra barn hit. Jag oroade mig mycket för vad som fanns i maten, luften och vattnet. Vad skulle jag själv ägna mig åt på dagarna? Jag skulle komma att ingå i den försvinnande lilla skaran av svenska hemmafruar under 40 år. 

Hur skall det gå för vår son med ett nytt språk och en ny skola igen? (Vi hade bara hunnit med att bo etdrygt år i Belgien när Dubaiflytten blev aktuell.) Den funderingen återkom hela tiden innnan vi flyttade hit. Vi insåg dock att vi inte ville stanna i det land vi befann oss och ett erbjudande som detta skulle vi inte få i Sverige.  Familjen hemma var inte direkt positiv till Mellanösternflytten. De oroade sig för att jag skulle konvertera i rena förskräckelsen och att de inte skulle få träffa oss särskilt ofta. 

Och nu då?

Så här ett knappt år efter flytten (som 2007) så kan jag skriva att det sammanfattningsvis har det hela blivit en mycket positiv upplevelse. Vi njuter av att slippa ifrån det stundtals grådaskiga vädret i Europa. Barnen älskar att bada och det är oerhört lyxigt att kunna ligga vid poolen en lördag utan att vara på semester. Vi har besökt närliggande länder som vi annars inte skulle ha valt att resa till. Man lär sig verkligen att tänka annorlunda och inte alltid utgå från att Sverige och det svenska är det bästa världen har att erbjuda. Det är lätt att träffa människor från alla världens hörn och vi har fått nya sympatiska vänner. Barnen gör stora framsteg med engelskan och trivs fantastiskt bra i sina skolor. De har fått nya kompisar. Jag känner mig inte lika stressad i vardagen och har mer tid för barnen än vad jag tidigare haft. Vi har inte lika många ”måsten” under helgen som vi hade tidigare. Vi unnar oss städhjälp ett par gånger i veckan och jag hinner med att motionera i den utsträckningen jag vill. Vi slipper undan nylonstrumpor och långkalsonger i februari. Det finns utrymme att prova på nya aktiviteter när barnen är i skolan. 

Har medaljen någon baksida? Ibland kan jag sakna en skogspromenad så mycket att det gör ont i kroppen. Familjen och vännerna är för långt borta för en kopp kaffe. Min man jobbar långa dagar.Trafiken är helt hopplös. Maten innehåller ämnen man inte trodde fanns. Stundtals kan jag få en släng av trängselfobi, det kryllar av människor överallt, hela tiden. Allt tar mycket längre tid här än hemma och är krångligare. Vädret blir löjligt varmt och soligt under sommaren och luften är nog inte lika ren som hemma. Levnadsstandarden och arbetsförutsättningarna för oss och för gästarbetarna från t ex Sri Lanka och Pakistan är inte desamma. Skillnaden är mycket påtaglig. 

Säkerheten är en faktor som hamnar på medaljens framsida. Vi behöver inte oroa oss för inbrott i vår bostad eller vår bil. Ficktjuvar har vi inte råkat ut för och vi får inte panik om barnen kommer utanför vårt synfält i ett par sekunder. Vi är hitintills mycket nöjda med vårt gemensamma beslut att flytta hit. Hur man trivs är helt individuellt och går inte riktigt att förutspå men de allra flesta svenskar vi har träffat trivs mycket bra. Vi förstår att erfarenheterna vi tar med oss härifrån är värda mycket för hela familjen.  

Men vad gör du på dagarna egentligen? 

Den frågan har jag fått många gånger. Innan vi flyttade hit var det den frågan jag själv ställde till de expatfruar vi träffade, när vi var här på ”upptäcksresa”. När man är mitt upp i jobb-dagis-skola-laga mat-handla-städa-umgås med vänner-träffa svärmor-rotfylla en tand-reparera bilen-köpa en ny diskmaskin-snyta barn med influensa och stryka tvätt-karusellen kan det var svårt att tänka sig vad man skall göra med all tid som blir över när man inte jobbar. Med risk för att låta hånfull så blir det inte så jätte mycket tid över när man inte jobbar, om man bor i Dubai, vill säga. Först och främst så sitter man mycket i bilköer här och kör sina barn, på olika tider, till skolan och olika aktiviteter. Barnen har mycket skolarbete vilket man som mamma är involverad i. Mammorna tar i allmänhet ansvaret för allt som rör hemmet och mannen jobbar mer än han gjorde i Sverige. Allting tycks ta längre tid här. Det finns ett större utrymme för umgänge här en hemma och det känns otroligt lyxigt att träffa någon annan mamma en vardagseftermiddag för en kopp kaffe medan barnen leker. Ett annat exempel på lyx är att inte behöva känna sig stressad i vardagen och att inte ha dåligt samvete över att man ser sina barn för lite. 

en del väljer att leva som ”lyxfruar”. De har städhjälp, maid, kokerska, chaufför och trädgårdsmästare. De har personal till allt. Vad gör egentligen mamman? Shoppar och fixar naglarna. Läser och går på massage. Sprutar in lite botox i pannan. Låter sy upp en ny uppsättning gardiner. Åker till Italien över helgen och vilar ut när hon kommer hem.  

Livet i Dubai blir vad man gör det till.

Annas förväntningar

För oss gick hela förberedande fasen snabbt. Jag var aldrig nere och tittade innan vi flyttade. Jag ansåg mig ha alldeles för mycket att göra på jobbet. De flesta åker ner och tittar på skolor och hus, vilket kan vara bra. Samtidigt så hade det inte gjort så stor skillnad för oss, förutom att vi hade haft bättre koll på skolbiten. I vår familj var det jag som var den pådrivande faktorn till flytt utomlands. Jag hade själv provat på det innan familjefasen och det var något som jag gärna ville att vi som familj skulle uppleva. Innan Dubaimöjligheten kom upp fick min man en fråga om Shanghai, men det kändes för långt hemifrån och för stort steg som första expat upplevelse. Dubai tilltalade mig med väder, språket och den fokus som hela världen har på Dubai. En annan faktor som jag var nyfiken på var hur kombinationen islam och västerländsk kultur går ihop?

Då det varit mycket omkring islam så var jag nyfiken på religonen och hur det är att bo i ett muslimskt land. Samtidigt kändes Dubai som muslimland ganska västvänligt. Jag hade samtidigt en vän som bodde här nere vilket gjorde att jag kunde ställa de avgörande frågorna tidigt – Måste man gå i slöja?   När min man väl skrivit på kontraktet gick allt  fort. I samma veva stod det klart att vi skulle få tillökning, vilket gjorde att det blev lättare att ta det slutliga beslutet och även informera på mitt jobb. Sommaren gick med planering, maken åkte i början av oktober och vi skulle komma efter i november. 

....Sommaren gick med planering, maken åkte i början av oktober och vi skulle komma efter i november.

Reaktioner

Under den sista tiden slogs jag av många olika reaktioner på att flytta. För mig var det ett äventyr, en möjlighet att få vidga mina vyer, få andra perspektiv på saker och ting. Framförallt få möjligheten att ge mina barn en vidare syn, och – mer tid med åtminstone en förälder. Givetvis påverkade det eviga strävandet efter att finna balans i jobb, utveckling, vänner, fritid och familj saken. Jag såg möjligheten att få vara mer än en superstressad mamma, alltid för sen, med för lite tålamod, och med en önskan om att barnen skulle somna så att jag kunde fortsätta jobba....De tråkiga diskussionerna om vem som skulle vara hemma när vinterkräksjukan slog till..Helt fel, men tyvärr sant.

För mor och far föräldrar var det ett slag, de står barnbarnen nära och såg med ens att de skulle missa deras barndom. Den sista tiden i Sverige var känslomässigt turbulent, de personer som jag trodde skulle reagera sade inget, och de personer som man inte förväntade sig någon reaktion från reagerade mycket starkt. Det var allt från vredesutbrott till martyrvarianter. Jag funderade en del på det, på något sätt var det som att vi aldrig mer skulle komma tillbaka. Jag tänkte aldrig på det sättet, utan mer att ”vi ses snart igen”.

Så var det dax att packa ihop huset och flyttfirman anlände. Barnen tyckte att det var spännande med alla flytthjälpmedel och att alla sakerna nu skulle åka båt till Dubai. Vi bodde hos mor och farföräldrar de sista veckorna och så kom maken för att hämta oss. Det var skönt. Då hade vi planerat och fixat så länge – nu var det dax att se vad som väntade.

Under makens tid i Dubai försökte jag läsa mig till så mycket som möjligt om vårt nya liv. Jag hittade en del och förstod att skolor kan vara lite trixigt samt att det bor många expats i ”Emirates Hills”. Idén till denna portal kom ur denna första tid. Det var så mycket som jag skulle ha velat innan. Det hoppas jag nu att vi skall ge er....